Trånar efter växthus

När jag tar mig en promenad brukar jag se till att ta mig förbi en gård i grannskapet bara för att kika på deras växthus. (Borde fota det nästa gång). Växthuset började uppföras i somras och det är inte klart än för det är byggt av gamla fönster och över takstolarna ligger plast men det är jättefint. Själv tänker jag mig nog den enklare varianten. Ett färdigt i byggsats. Men, jag bävar för att få alla glasrutor på plats.

Hur som helst,  jag trånar efter ett växthus. I mitt förra hem hade jag en inglasad uteplats där det gick att sitta från april till oktober. Det räckte att solen kom fram för att det skulle bli varmt. Där hörde man fågelkvitter på våren och det sövande ljudet av regn en mindre varm sommardag. Det är det jag vill ha. Det är därför jag vill ha växthus. Inte för att få odla, även om några tomatplantor gärna skulle få rymmas, huvudändamålet med ett växthus är för mig att få sitta ute.

Nu, när det är midvintermörkt och svinkallt, roar jag mig med att surfa på nätet efter växthus. Men så mindes jag att jag såg ett fint i Piteå för några år sedan. På återvinningen utanför Piteå, den som kallas Repris, där har de byggt ett jättehäftigt växthus av udda gamla fönster i olika storlekar.



Visst är det fint? Den gamla soffan utan stoppning är också en kul idé på återvinning. I Luleå finns också inspirerande exempel på återvinning i trädgården, jag får fota där en annan sommar.

God Jul

Nu är det jul i stugan, och i trädgården också!  Sedan i fredags har det kommit mycket snö. Kändes nästan snopet att behöva skotta, är det så här det är, ja, just det. På det sättet är regn mindre jobbigt, mindre ansträngande efteråt.  Men snö är så fint. Därför blir årets julkort en snöinbäddad bild av min trädgård :-)

Söndagspromenad

Tyvärr kom det så pass mycket snö att det inte blev någon skridskoåkning den här helgen, istället tog jag en promenad i närområdet och fotade lite utanför min trädgård. Det känns gott att få se solen lite, även om den bara tar sig precis över trädtopparna. Rönnbären här på bilden var vackert röda men de blir till mörka siluetter i motljuset. En ekorre klättrade upp i en tall intill och en hackspett hackade i en annan medan jag tog den här bilden.

Farleden kan anas där ute, rännan är som ett något mörkare stråk långt ute på isen. Där bortanför, under solen, ligger några väldigt fina sommarstugor. De brukar jag paddla förbi på sommaren.

 Solen speglade sig i fönstret till ett kvarvarande gammalt hus nere vid den övergivna hamnen.

 Badplatsen. Hit gick jag ju nästan varje dag i somras. I fyra veckors tid kunde jag ta ett morgondopp eller kvällsdopp eller både och. Jag gick ut i vattnet vid piren tills det blev djupt nog och sedan simmade jag längs stranden.Det blir i alla fall inte tråkigt när årstiderna är så olika...

 Alkottarna var så dekorativa.

 Här ligger Oden, Ymer, Atle och Frej på rad. Just nu befinner sig alla fyra isbrytarna i hamn. Jag cyklar förbi dem på väg till jobbet varje morgon och varje kväll, så de har blivit en välbekant och kär syn :-)

Minus sex grader kallt idag, bara i förrgår regnade det. Jag vet inte om det gula huset används som badhus, men ifjol fanns en uppsågad vak där utanför på isen. På sommaren gillar barnen att hoppa från kajen, de kallar stället för Gulan :-) Kanske nästan lika roligt som Grönan?

Årets nobelpristagare i litteratur

Patrick Modiano, jag tror jag har hört namnet förut, kanske, var min första tanke när Svenska Akademin tillkännagav vem som skulle få motta Nobelpriset i litteratur i år. Frankofil som jag är grämde det mig att jag inte hade läst något av honom men inom en halvtimme från tillkännagivandet hade jag beställt en bok från Adlibris. Jag hade lite svårt att bestämma mig men valde en nyutkommen roman, alltså den här på bild: Nätternas gräs, L'herbe des nuits.

Jag tänkte att jag varit så snabb att beställa boken och att paketet snart skulle dyka upp, men inte det. Det dröjde och dröjde. Så kom den då, tjugonde november, jag la den andra boken jag hade hunnit börja läsa åt sidan och så läste jag några sidor innan jag somnade. Jo, jag gillade språket. Så hann jag inte riktigt med att läsa på grund av annat under någon vecka, men så kom jag i gång igen och då gick det fort att läsa ut den.

Romanen var inte svårläst, och inte tjock, men den hoppade lite fram och tillbaka i tiden.Berättelsen följer huvudpersonens tankar, minnen och drömsekvenser. Han berättar för läsaren utifrån sin svarta anteckningsbok och de korta anteckningar han har kvar, om några månader i hans ungdom men han minns inte riktigt. Han promenerar runt i Paris, både i dåtid och i nutid och ibland i drömfragment där ett samtal fortsätter eller en händelse vidareutvecklas. Han blickar tillbaka på det som var och går i cirklar i sitt eget minne där allt blandas om. Just detta är så ironiskt. Jag fastnade för ett citat ur boken: "Il ne faut pas remuer le passé", dvs. man ska inte röra om i det förflutna. Men det är precis det huvudpersonen gör.Det är vackert och drömskt.

Ps. Modiano namnger många platser, torg, gator, adresser, broar och parker. På omslaget syns Röda kvarn, Moulin Rouge som ligger vid rue Blanche, rue Blanche är viktig i boken. Där bodde berättarjagets flickvän en gång, där bodde också jag och barnen när vi var i Paris sommaren 2008. Ds.

The Hired Man av Aminatta Forna

Helgen 24-26 oktober i år hölls för andra året Stockholm Literature på Moderna Muséet i Stockholm. Jag var där, det var en betydligt mindre tillställning än Bokmässan i Göteborg men vi hann ändå inte med allt! Det var konstutställning och filmvisningar och författaruppläsningar och så seminarier. Först att tala var Aminatta Forna. Hon pratade om hur vi sorterar författare, hur det är den vite mannen som är norm och alla övriga hamnar i någon sorts underkategori som t ex kvinnolitteratur, queerlitteratur, asiatisk litteratur eller som hon själv som nu och då hittar sina romaner insorterade under afrikansk litteratur. Men hon är inte afrikan, hennes far var från Sierra Leone och hennes mor är skotska. Dessutom utspelar sig hennes senaste bok i Kroatien så det blir så fel när den sorteras in i hyllan afrikansk litteratur i bokhandeln.

Romanen heter "The Hired Man" och har inte kommit på svenska än. Den berättas av den lejde mannen, kroaten som en dag får en brittisk familj till grannar. Mamman i familjen tycker det är så vackert i Kroatien, nu vill hon fixa till huset som stått öde ett tag. Duro ger henne ett handtag och hon behöver hjälp, han får en chans att tjäna lite pengar och allt eftersom han fixar med huset så får man som läsare följa med i hans minnen. Han kände de som bodde i huset förut. Han känner alla i den lilla staden och det finns något outsagt under ytan. Den brittiska kvinnans barn frågar om kriget och hon svarar de att det var långt härifrån. Duro märker att hon inte vill veta. Han lyssnar på hennes lyriska hyllning till de blomstrande fälten och tänker i sitt stilla sinne att förstår hon inte att folk skulle odla fälten om de kunde, men det finns gömda minor där. Så småningom får man följa med i Duros minnen till den dag då grannar börjar vända sig mot grannar. Det så nyliga kriget i det forna Jugoslavien blir så mycket mer än nyhetsrapportering, den successiva övergången från grannsämja till att vända sig mot varandra görs mer förståelig.

Här finns förresten Aminatta Fornas inledande seminarieföreläsning från Moderna Muséet.

Ghana Must Go av Taiye Selasi

Kors i taket, jag har lyckats läsa böcker denna höst! Hade väl farten uppe efter sommaren och så fort jag hade läst ut en bok så fanns det en annan på lut som jag var nyfiken på. Efter att ha vistats i Västafrika i huvudet, eller kanske gör man en själslig resa när man läser, hur som helst efter Chimamanda Ngozi Adiches tre fantastiska romaner så ville jag helst resa till Nigeria. Funderade på allvar att åka med Läs och Res till Ghana över jul (grannland till Nigeri) men eftersom ebola härjar i Nigeria och angränsande länder så känns det tryggt att bara resa via läsning.

Det har pratats mycket om Taiye Selasis debutroman Ghana Must Go, den heter Komma och Gå på svenska. Den engelska titeln anspelar på när Ghanier drevs ut ur Nigeria och i romanen får vi följa olika familjemedlemmar av familjen Sai. Pappan är från Ghana, mamman från Nigeria och barnen uppvuxna i USA men olyckliga omständigheter driver dem från varandra. I början av boken går pappan ut i  sin trädgård i Ghana, segnar ner och dör. Därefter berättas det om och om igen hur han gick ut i det daggvåta gräset, utan sina tofflor, och just det förvånar äldste sonen, segnade ner och dog. Men i detta cirkulära berättande kommer tiden innan han återvände till Ghana tillbaka, barnen minns och hans hustru som blev kvar i USA minns och så går det runt och runt igen fram till det faktum att de alla återförenas för pappans begravning och ett och annat från det förflutna kommer till ytan.

Jag kände inget engagemang för personerna i boken förrän jag hade kommit 150 sidor in, det är ovanligt, men därefter brydde jag mig om dem fem syskonen och deras mamma. Selasi är förtjust i att brodera med språket och ibland blir det lite för mycket stilistiskt men som helhet var boken läsvärd och i synnerhet för att få leva sig in i ett helt annat kulturellt arv.

Mörkret och de tända ljusens årstid

Somliga mornar slinker en strimma ljus in. Då kan man lyckas fånga det på bild. I sovrummet kommer morgonljuset in, fast så här års är det snarare förmiddagsljus än morgonljus.

På kvällen är det mörkt nu, redan före två börjar det skymma. Så i vardagsrummet får de tända ljusen lysa upp. Min farmor och farfars gamla ljuskrona i gjutjärn med glashållare hänger framför fönstret och på soffbordet trängs iittalas kivilyktor. Jag kan inte få nog av dem skulle helst ha dem i alla olika färger men som det är får det räcka. Ute är det becksvart och klockan är bara fyra i slutet av november.

I hörnet av vardagsrummet står kistlocket öppet, en gammal brudkista från 1837 som gått i arv i släkten rymmer alla julgrejor. Några har jag plockat fram men det mesta är kvar. Jag är inte så mycket för julpynt. Min dotter ville höra julsånger idag när vi öppnade vår gemensamma adventskalender från Bodyshop, men där gick gränsen. Inga julsånger än på några veckor :-)