The Goldfinch av Donna Tartt

Fantastisk läsning, helt uppslukande, något att längta hem till men samtidigt, vetskapen om att jag antagligen inte kommer att läsa om den. Jag slukades helt, och jag menar slukades. Det var som att jag sögs in i berättelsen och ramlade ut då och där, i de miljöer där den just för tillfället utspelade sig. Vissa miljöer såg jag tydligare för mitt inre men jag var där likafullt. Jag besökte alla platser som bokens huvudperson besökte. Ibland var det plågsamt, ibland var det harmoniskt. Mest av allt tyckte jag om antikvitetsaffären.

Handlingen då, man möter på bokens första sidor Theo Decker. Fast i ett hotellrum i Amsterdam och där börjar han minnas. De första sidorna fångade mig faktiskt inte alls, jag höll rent av på att lägga boken ifrån mig. Men, så börjar Theo berätta. Han berättar om sin mamma. Om när han förlorade henne och när han såg "the goldfinch" och den rödhåriga flickan och hur han fick en ring av en gammal man och om när han bodde hos den rika familjen i New Yorks fina kvarter och om när han bodde med sin far och fick en vän för livet. Allting är så spännande och så levande. Jag kan se alla personerna framför mig, människor av kött och blod.

Men, så, efter ca sjuhundra sidor är man tillbaka i Amsterdam och historien avslutas med författarens budskap om att något vackert är för evigt, oavsett om man rent av bara ser en kopia av en vacker målning så kan konstverket leva med en för resten av livet. Då var alltså boken slut och jag upplever som läsare att nu när författaren sagt sitt vill hon bara så snabbt som möjligt skriva ett slut på boken. Det blir inte alls ett hopknytande slut som jag hoppats på, det blir något krystat och så var det slut och jag lite snopen.

Trots att jag inte var riktigt nöjd med slutet säger jag; läs den! The Goldfinch, eller Steglitsan som den heter på svenska, är helt klart en mycket läsvärd upplevelse!

Projekt "flytta pilbuskar"

Efter en varm sommar med ytterst lite ork och lust till trädgårdsarbete så fick jag ett il och började planera redan förra helgen. De fyra ärtbuskar som trängs under pilträdet, och som den tidigare ägaren försökt bli av med, ska flyttas!

Nu har jag flyttat en av buskarna och grävt ner den, men det var inte helt lätt. Rötterna var rejäla. Vi får se om buskarna klarade av att kapas och flyttas om ett år. Jag antar att ärtbuskar är rätt tåliga av sig ändå. Och visst blir det fint med en inramande kant av ärtbuskar mot grusuppfarten! (En flyttad, tre kvar, hej och hå...)

Förra helgen var den stora plocka-in-och-rädda-undan-frost-helgen. Alla pelargoner åkte in och även den nu, för andra gången i år, blommande änglatrumpeten. Ja, så här ser det ut i hallen. Vet inte riktigt vad jag ska ta mig till för det blir kladdigt på golvet under blommorna men jag har inte hjärta att klippa bort dem förrän de vissnat...

Gallrat och beskurit

Förra helgens bedrift blev att leta fram sågen och kapa de allra äldsta stammarna i de två väldiga syrenbuskarna intill entrén. Det var grenar som tvinnat sig, som blivit ihåliga och som spruckit men jag var trots det lite orolig att det skulle bli glest och tomt om jag tog bort dem. Det blev det nu inte men högen på gräsmattan blev imponerande stor.  Så stor att det är svårt att förstå att den bara kommer från en gallring.

Tydligen har det redan nu börjat dras ihop en del kvistar där majbrasan brukar vara, låter bra om det stämmer för då slipper vi såga den här högen i småbitar och försöka mala den i kompostkvarnen :-)

Här är lite blommor som blommar för andra gången, om någon vet vad den sorten heter skulle jag bli jätteglad att få veta. De växte redan här när vi flyttade hit. De övre bladen är från Schersminbusken intill.

Den här vackra klockan har blommat hela sommaren. Den står i rabatten som ramar in uteplatsen framför huset. Runtomkring skymtar vallmon och kungsljus och i bakgrunden bl a rosenhallon.

Rabatten ska bli mer triangulär och fler trampsteg i betong tänkte jag också göra någon gång. Ett annat tänkt projekt är att flytta några små ärtbuskar till kanten mellan grusuppfarten och rabatten, det kan nog bli lummigt och ombonat, om jag orkar gräva vill säga.

Det syns verkligen på skuggorna att det är sensommar, nästan höst, nu. Skuggorna är så långa. Björkens löv har gulnat och börjat falla av. Men ännu blommar en del i rabatterna i alla fall.

Mãn av Kim Thúy

Fick låna den här lilla pärlan av en kollega. Lilla, därför att den är en rätt tunn bok, innehållet däremot är stort. Med väldigt få ord får Kim Thúy väldigt mycket sagt. Jag läste hennes förra roman Ru för några år sedan, även den lånad av samma kollega, och då liksom nu sögs jag in i läsningen och klarade med nöd och näppe att lägga boken ifrån mig. Texten är som prosadikt och så laddad av intryck. Hon målar verkligen med språket. Läs den! Läs båda!

Måste bara tillägga att förlaget som ger ut Kim Thúys böcker och som även specialiserat sig på litteratur från den franskspråkiga världen har ett väldigt underfundigt namn. Jag hade inte förstått det alls förrän ifjol på bokmässan när det gick upp för mig. [sekwa]. Det är ju fonetiskt skrivet! Det är ju uttalet av "C'est quoi?" dvs "Vad är det?". Sekwas hemsida/blogg är också väldigt fin, här är en länk till den!