lördag, juli 18, 2015

Steg nummer ett i projekt växthus

Nu är den översta grässvålen undangrävd. Men grästovorna ligger i små högar runt om och det kommer att vara ett rejält jobb att få bort dem från gården. Hur som helst, en hyrd grävare och lite mätningar och stegande hit och dit och inget är sig längre likt på gräsmattan. 
Jag hoppas det blir bra. Jag hoppas det inte är alltför svårt att bygga ihop ett växthus. Och jag hoppas att hösten ska bli mild och fin och att jag hinner dra nytta av uterummet redan i år. Vad ska jag odla där då? Inte så mycket. Tomater. Jag älskar tomater och doften av tomatplantor. Dessutom ska änglatrumpen få plats där inne. I år, med den sena och rätt obefintliga sommaren, dröjde det länge innan jag vågade ställa ut den och den har heller inte fått några knoppar ännu. Fast varför skulle den, de ungerska syrénerna blommar ju fortfarande här uppe. 

Vi är en månad sena känns det som och visserligen låg jag på stranden idag när det var varmt och soligt men det var bara andra gången i år och jag doppade mig inte längre än till knäna. Hoppas det blir fler varma dagar! Under tiden har jag att göra. Ska jämna till och täcka med täckväv och fylla med sand förhoppningsvis redan nästa helg.

PS. Bilderna är tagna vid niotiden på kvällen men det går påtagligt mot mörkare tider, nätterna är inte lika ljusa som på bilden längre och det var dem för inte så länge sedan. DS.

Joburg Blues av Nthikeng Mohelele

Mohelele var på Stockholm Literature i höstas. Tyvärr hann jag inte lyssna på honom men såg honom medverka i Babel. Det var så många intressanta författare på Stockholm Literature men det gick bara inte att hinna med att lyssna på alla. (Stockholm Literature var en mäktig upplevelse för en liten slant, speciellt om man jämför med ett seminariekort på bokmässan.) Författaren är mycket yngre än huvudpersonen i boken och har inte själv levt under apartheid. Huvudpersonen sitter godtyckligt fängslad i 18 år under apartheid och när han kommer ut i frihet har hans liv vänts upp och ner. Han är en vanlig man, ingen kändis, och han måste klara sig på egen hand och reda sig ett liv utan att få någon hjälp vare sig ekonomiskt eller emotionellt. Han har suttit fängslad men han är en vanlig människa med både bra och dåliga sidor. Det är helt klart en läsvärd bok!                                      

fredag, juli 17, 2015

Att Ringa Clara av Anna Schulze

Jag visste inget om boken eller författaren när jag började läsa den här romanen. Den gav intryck av att vara någon sorts chicklit, underhållande och om unga kvinnor och det som gav mig det intrycket var baksidestexten och så omslaget förstås. Omslaget passar inte. Det handlar visserligen om kvinnlig vänskap och om relationer men det är allvarligare än feel good-litteraturen och boken följer en vänskap i minst tjugo år. Jag gillade verkligen hur den var skriven. Kort sagt, Att Ringa Clara är en roman om vänskap som inte är helt enkel och om att vara människa mitt i livet. Den är en pärla!

torsdag, juli 16, 2015

Mordets praktik av Kerstin Ekman

Jag älskar Vargskinnet-trilogin och Kerstin Ekmans språk och förmåga att berätta. Jag har läst och fängslats av Rövarna i Skuleskogen och jag har läst och fascinerats av Hjalmar Söderbergs Doktor Glas. Mordets praktik borde ha gjort succé hos mig. Ekman spinner vidare på idéen om Doktor Glas. Hennes huvudperson är en otrevlig läkare som inspireras av Doktor Glas, han är samtida med Söderberg och går i cirklar runt den kände författaren men jag finner inget positivt hos huvudpersonen. Jag började skumma boken så fort jag inte orkade med den obehaglige läkaren som berättar i boken. Visst var det intressant att lägga denna vinkling till originalromanen samt Thorsten Flinks väldigt speciella enmansföreställning av Doktor Glas som jag såg på Kulturens Hus i höstas. Dessutom hade jag förmånen att få diskutera Mordets praktik i en bokcirkel med många kompetenta läsare men gillar boken gör jag inte.

The Secret History av Donna Tartt

Donna Tartts böcker växer efter att man slutat läsa dem. Den lilla vännen läste jag i fjol vår och den blev bättre efteråt. I höstas läste jag The Gold Finch. Kanske gillade jag den bättre för att jag inte läste en översättning. Vissa översättningar är bättre än andra men originalspråket är och förblir originalet. Så, när jag läst två av Donna Tartts böcker var jag tvungen läsa den tredje, den som hon skrev först återstod. Den hemliga historien. Språkligt är den välskriven och spännande och redan från början vet man ju att något hemskt kommer att hända, man vet t o m vad som kommer att hända men inte varför. Men, ibland fungerar inge logiken, det känns som om författaren kommer på saker som inte stämmer med de trådar hon la ut från början. Dessutom är det så fruktansvärt mycket droganvändning. Det är det i alla Tartts böcker. Håller alla Amerikaner på så där, piller och droger utan att tveka. I Tartts böcker går alla på något mest hela tiden. Jag antar att hon skildrar sin samtid och grundar sig på sina erfarenheter och kanske är det en kritik inbyggd i att visa upp dekadensen, människorna som har så många möjligheter men istället knaprar piller för att få bli tillfälligt höga eller bara orka med. Jag ogillar allt som har med droger att göra och ändå skulle jag rekommendera boken, den är absolut läsvärd!


onsdag, juli 15, 2015

Rosor i rabatten

Rosen som jag fann mitt ute i vildmarken för tre år sedan har tagit sig bra och brett ut sig även om den fortfarande är ganska låg. Men, det roliga är att jag fått hjälp med att veta vad den heter.  Den är en kanelros! Vilket gulligt namn! (Någon föreslog att jag skulle kalla den björnros, för jag hittade den samma dag som jag hade sett björn längs samma å någonstans ovanför Harads.)
Det var tack vare hjälp av folk i en grupp på facebook för oss som har trädgård i zon 5 - 8. Den rosen här nedan fick jag veta var en daggros! Vilka fina namn; kanelros och daggros! Daggrosen hade självsått sig, eller så hade någon fågel hjälpt till, och växte precis vid grunden på garaget. Jag lyckades bända loss den ur grus och betong i fjol och först vissnade alla blad bort innan den hade fått så pass med nya rötter att den också orkade skjuta nya blad. Jag vet fortfarande inte riktigt var jag ska ha den permanent så den står i krukan med sandblandad jord som jag satte den i när jag grävt upp den. Den är så fin med de rödtonade bladen och den enkla blomman.
Den här rosen vet jag däremot inte vad den är för någon. Rosorna är små och rosa och på bild liknar de en pion men de är som sagt små. Kan det vara en pimpernellros? Den började också som en liten pinne som fick rötter och tog sig väldigt bra där jag bodde förut och har tack och lov tagit sig bra där jag bor nu också. Det kommer massor av rotsticklingar. Cirka en meter hög är den men vad är den?
Här syns den i rabatten för en storleksjämförelse. Vad heter denna supersöta lilla ros?

tisdag, juli 07, 2015

Orkidéer i diket.

Det regnar och regnar men man kan glädja sig åt vilda orkidéer i diket och roa sig med att skriva ner tankar om böcker man läst och läsa ytterligare några fler böcker... Tydligen är det den här orkidén som kallas Nattviol, jag har sett Nornan, Jungru Marie Nycklar och Skogsnycklar vilt tidigare men den här är det första gången jag stöter på. Vilken tur att det finns entusiaster på nätet som lagt upp bilder! Här finns en sida om Sveriges orkidéer och en Virtuell Flora!

måndag, juli 06, 2015

Om icke vetekornet av Ngũgĩ wa Thiong'o

Tänkte att jag skulle förekomma och inte förekommas ifall han får Nobelpriset i litteratur snart. Ngũgĩ wa Thiong'o har varit favorittippad ett tag och nämndes i spekulationerna i höstas. När jag hittade den här boken bland böcker som rensats ut från Stadsbibliotekets hyllor och som såldes för ynka tio kronor styck slog jag till. Dels var jag som redan hintats nyfiken på författaren med det svåra namnet och dels är jag på grund av Chimamanda Ngozi Adichie, min idol, inne i en fas av att upptäcka Afrikas länder, kulturer, folk och deras berättelser. Ngũgĩ wa Thiong'o gjorde mig inte besviken. 

Thiong'o är född 1938 så han har varit med om stora förändringar under sin livstid, jag kan inte låta bli att tänka att han är i samma ålder som mina föräldrar och visst har det hänt saker i Europa under 1900-talet men i Afrika har förändringarna varit ändå större. Att läsa är att resa är inget tomt uttryck. I "Om icke vetekornet" tas man tillbaka till ett Kenya på väg att bli självständigt. De engelska kolonisterna är på väg att ge sig av men förtrycket är fortfarande kvar. Efter att ha läst denna historiska skildring som inte ligger särskilt långt tillbaka i historien heller tycker jag det är fantastiskt att Kenyanerna inte hatar alla vita. Gjorde de det skulle jag ha full förståelse för det. Västerlandets kolonialisering och förtryck var den västerländska egoismen i sitt esse. Läs den här boken, den är så välskriven och så läsvärd!

PS. Här är oddsen och de favorittippade för Nobelpriset i litteratur 2015 hos en vadslagningsfirma! DS.

Ian Doescher, Star Wars - Verily a new hope.


Men så underbar! Det här är handlingen i den allra första Star Wars filmen men skriven som om Shakespeare hade författat den. Språket är bardens eget sätt att uttrycka sig på och allt är skrivet som en pjäs. Det är helt genialiskt och nördigt kul! Särskilt när man som jag älskar Star Wars, den första filmen var den första film jag och brorsan någonsin såg ensamma på bio! (Star Wars Episode IV alltså). Dessutom har boken illustrationer i gammal stil, de påminner om träsnitt som t ex den här;

Faïza Guène: Les gens du Balto

Helt okej att läsa, lite spännande med alla olika röster som berättar vad som hänt men gillar inte alls helheten. Ska man läsa något av denna unga författare ska man läsa hennes "Kiffe, kiffe imorgon"/"Kiffe Kiffe Demain", den var i en helt annan klass! Den är jättebra! Men den här boken gillade jag inte. Så synd! Bortkastat köp!

La Petite Bijou av Patrick Modiano

Visserligen var jag inte stormförtjust i den första romanen av Modiano som jag läste då han hade blivit utsedd att få Nobelpriset i litteratur i höstas. Då valde jag "Nätternas gräs", "L'herbe des nuits", men eftersmaken var god. Språket var vackert och på biblioteket hittade jag vid ett senare besök "Det lilla smycket", "La Petite Bijou" och lånade hem den.

Den här gången fastnade jag direkt, flickan som följer efter kvinnan i den slitna gula kappan. Minnena som är huller om buller. Vad har egentligen hänt? Vad är upplevt och vad är fantasi? Vad är verkligt och vad är en självifylld förklaring i barndomens luckor. Återigen utspelar berättelsen sig till stor del på mina gator. Kvarter i Paris där jag varit mycket. Jag funderar på att köpa boken. Ja, jag vet. Jag har en överfull bokhylla och försöker ju rensa ut och ge bort böcker som jag inte kommer att läsa om, men, Modianos lilla smycke vill jag nog läsa om och det ganska snart.

Sara Lövestams Udda


En kompis föreslog att vi skulle läsa den här boken i Bokjuntan. (Just det, vår är ingen bokcirkel det är en junta :-) Hur som helst hade jag inte hört talas om boken och titeln Udda sa inte mer än så.

Däremot hade jag sett Sara Lövestams spjuveraktiga ekorrögon i ett avsnitt av Babel där hon fullkomligt sprudlade av glädje över att prata grammatik och givetvis införskaffade jag redan ifjol sommar den lilla söta gröna boken "Grejen med verb". Även om jag är kraftig motståndare av begreppet preteritum för svenskans verb i dåtid och Sara Lövestam är av motsatt åsikt så gillar jag så klart den lilla gröna, hur kan jag låta bli, språknörd som jag är. (Jag får för mig att Lövestam inte har läst så många andra språk och att det är därför hon inte störs av preteritum på svenska men för mig som tänker att jag ska använda preteritum på spanska när jag skulle haft imperfekt på svenska och passé composé på franska är det svårt att acceptera att svenskt imperfekt skulle vara ett preteritum...)

Nog om det, Udda är en hyllning till språket! Lövestam har en utmärkt prosa och dessutom låter hon några av huvudpersonerna diskutera bl a partikelverb, det är så kul! Men, bäst av allt är hur man fullständigt slukas av boken, den går inte att lägga ifrån sig. Lövestam bygger skickligt upp spänningen i berättelsen och byter mellan att låta olika personer föra handlingen vidare ur sina respektive perspektiv, det blir mycket underhållande. "Udda" rekommenderas varmt!

Bästa sortens husdjur i trädgården

Igår kväll skymtade jag någon som hastigt tog sig fram tvärs över gräsmattan och jag hittade hen inne under ärtbuskarna. Jag gillar verkligen igelkottar och blev överförtjust över hur orädd den här individen var. Jag kunde fota på jättenära håll, men inte för nära, den morrade åt mig en gång och kröp ihop till en boll.
Förra veckan lyfte jag ut Änglatrumpeten, har inte litat på att det inte skulle vara nattfrost tidigare. Eftersom den stått inne så har den ju inte fått så mycket stadga som om den hade vuxit sig stor ute och vant sig tidigt att vaja med vinden. Därför stöttade jag upp Änglatrumpeten mot en syrén så nu ser det ut som om Änglatrumpen blommar med ovanliga blommor. Det är otroligt så sena syrénerna är i år och inte vill värmen komma på riktigt heller men det är ju några sommarveckor kvar.