måndag, december 29, 2014

Trånar efter växthus

När jag tar mig en promenad brukar jag se till att ta mig förbi en gård i grannskapet bara för att kika på deras växthus. (Borde fota det nästa gång). Växthuset började uppföras i somras och det är inte klart än för det är byggt av gamla fönster och över takstolarna ligger plast men det är jättefint. Själv tänker jag mig nog den enklare varianten. Ett färdigt i byggsats. Men, jag bävar för att få alla glasrutor på plats.

Hur som helst,  jag trånar efter ett växthus. I mitt förra hem hade jag en inglasad uteplats där det gick att sitta från april till oktober. Det räckte att solen kom fram för att det skulle bli varmt. Där hörde man fågelkvitter på våren och det sövande ljudet av regn en mindre varm sommardag. Det är det jag vill ha. Det är därför jag vill ha växthus. Inte för att få odla, även om några tomatplantor gärna skulle få rymmas, huvudändamålet med ett växthus är för mig att få sitta ute.
Nu, när det är midvintermörkt och svinkallt, roar jag mig med att surfa på nätet efter växthus. Men så mindes jag att jag såg ett fint i Piteå för några år sedan. På återvinningen utanför Piteå, den som kallas Repris, där har de byggt ett jättehäftigt växthus av udda gamla fönster i olika storlekar.



Visst är det fint? Den gamla soffan utan stoppning är också en kul idé på återvinning. I Luleå finns också inspirerande exempel på återvinning i trädgården, jag får fota där en annan sommar.

måndag, december 22, 2014

God Jul

Nu är det jul i stugan, och i trädgården också!  Sedan i fredags har det kommit mycket snö. Kändes nästan snopet att behöva skotta, är det så här det är, ja, just det. På det sättet är regn mindre jobbigt, mindre ansträngande efteråt.  Men snö är så fint. Därför blir årets julkort en snöinbäddad bild av min trädgård :-)

söndag, december 14, 2014

Söndagspromenad

Tyvärr kom det så pass mycket snö att det inte blev någon skridskoåkning den här helgen, istället tog jag en promenad i närområdet och fotade lite utanför min trädgård. Det känns gott att få se solen lite, även om den bara tar sig precis över trädtopparna. Rönnbären här på bilden var vackert röda men de blir till mörka siluetter i motljuset. En ekorre klättrade upp i en tall intill och en hackspett hackade i en annan medan jag tog den här bilden.
Farleden kan anas där ute, rännan är som ett något mörkare stråk långt ute på isen. Där bortanför, under solen, ligger några väldigt fina sommarstugor. De brukar jag paddla förbi på sommaren.
 Solen speglade sig i fönstret till ett kvarvarande gammalt hus nere vid den övergivna hamnen.
 Badplatsen. Hit gick jag ju nästan varje dag i somras. I fyra veckors tid kunde jag ta ett morgondopp eller kvällsdopp eller både och. Jag gick ut i vattnet vid piren tills det blev djupt nog och sedan simmade jag längs stranden.Det blir i alla fall inte tråkigt när årstiderna är så olika...

 Alkottarna var så dekorativa.
 Här ligger Oden, Ymer, Atle och Frej på rad. Just nu befinner sig alla fyra isbrytarna i hamn. Jag cyklar förbi dem på väg till jobbet varje morgon och varje kväll, så de har blivit en välbekant och kär syn :-)
Minus sex grader kallt idag, bara i förrgår regnade det. Jag vet inte om det gula huset används som badhus, men ifjol fanns en uppsågad vak där utanför på isen. På sommaren gillar barnen att hoppa från kajen, de kallar stället för Gulan :-) Kanske nästan lika roligt som Grönan?

onsdag, december 10, 2014

Årets nobelpristagare i litteratur

Patrick Modiano, jag tror jag har hört namnet förut, kanske, var min första tanke när Svenska Akademin tillkännagav vem som skulle få motta Nobelpriset i litteratur i år. Frankofil som jag är grämde det mig att jag inte hade läst något av honom men inom en halvtimme från tillkännagivandet hade jag beställt en bok från Adlibris. Jag hade lite svårt att bestämma mig men valde en nyutkommen roman, alltså den här på bild: Nätternas gräs, L'herbe des nuits.

Jag tänkte att jag varit så snabb att beställa boken och att paketet snart skulle dyka upp, men inte det. Det dröjde och dröjde. Så kom den då, tjugonde november, jag la den andra boken jag hade hunnit börja läsa åt sidan och så läste jag några sidor innan jag somnade. Jo, jag gillade språket. Så hann jag inte riktigt med att läsa på grund av annat under någon vecka, men så kom jag i gång igen och då gick det fort att läsa ut den.

Romanen var inte svårläst, och inte tjock, men den hoppade lite fram och tillbaka i tiden.Berättelsen följer huvudpersonens tankar, minnen och drömsekvenser. Han berättar för läsaren utifrån sin svarta anteckningsbok och de korta anteckningar han har kvar, om några månader i hans ungdom men han minns inte riktigt. Han promenerar runt i Paris, både i dåtid och i nutid och ibland i drömfragment där ett samtal fortsätter eller en händelse vidareutvecklas. Han blickar tillbaka på det som var och går i cirklar i sitt eget minne där allt blandas om. Just detta är så ironiskt. Jag fastnade för ett citat ur boken: "Il ne faut pas remuer le passé", dvs. man ska inte röra om i det förflutna. Men det är precis det huvudpersonen gör.Det är vackert och drömskt.

Ps. Modiano namnger många platser, torg, gator, adresser, broar och parker. På omslaget syns Röda kvarn, Moulin Rouge som ligger vid rue Blanche, rue Blanche är viktig i boken. Där bodde berättarjagets flickvän en gång, där bodde också jag och barnen när vi var i Paris sommaren 2008. Ds.

tisdag, december 09, 2014

The Hired Man av Aminatta Forna

Helgen 24-26 oktober i år hölls för andra året Stockholm Literature på Moderna Muséet i Stockholm. Jag var där, det var en betydligt mindre tillställning än Bokmässan i Göteborg men vi hann ändå inte med allt! Det var konstutställning och filmvisningar och författaruppläsningar och så seminarier. Först att tala var Aminatta Forna. Hon pratade om hur vi sorterar författare, hur det är den vite mannen som är norm och alla övriga hamnar i någon sorts underkategori som t ex kvinnolitteratur, queerlitteratur, asiatisk litteratur eller som hon själv som nu och då hittar sina romaner insorterade under afrikansk litteratur. Men hon är inte afrikan, hennes far var från Sierra Leone och hennes mor är skotska. Dessutom utspelar sig hennes senaste bok i Kroatien så det blir så fel när den sorteras in i hyllan afrikansk litteratur i bokhandeln.


Romanen heter "The Hired Man" och har inte kommit på svenska än. Den berättas av den lejde mannen, kroaten som en dag får en brittisk familj till grannar. Mamman i familjen tycker det är så vackert i Kroatien, nu vill hon fixa till huset som stått öde ett tag. Duro ger henne ett handtag och hon behöver hjälp, han får en chans att tjäna lite pengar och allt eftersom han fixar med huset så får man som läsare följa med i hans minnen. Han kände de som bodde i huset förut. Han känner alla i den lilla staden och det finns något outsagt under ytan. Den brittiska kvinnans barn frågar om kriget och hon svarar de att det var långt härifrån. Duro märker att hon inte vill veta. Han lyssnar på hennes lyriska hyllning till de blomstrande fälten och tänker i sitt stilla sinne att förstår hon inte att folk skulle odla fälten om de kunde, men det finns gömda minor där. Så småningom får man följa med i Duros minnen till den dag då grannar börjar vända sig mot grannar. Det så nyliga kriget i det forna Jugoslavien blir så mycket mer än nyhetsrapportering, den successiva övergången från grannsämja till att vända sig mot varandra görs mer förståelig.

Här finns förresten Aminatta Fornas inledande seminarieföreläsning från Moderna Muséet.

måndag, december 08, 2014

Ghana Must Go av Taiye Selasi

Kors i taket, jag har lyckats läsa böcker denna höst! Hade väl farten uppe efter sommaren och så fort jag hade läst ut en bok så fanns det en annan på lut som jag var nyfiken på. Efter att ha vistats i Västafrika i huvudet, eller kanske gör man en själslig resa när man läser, hur som helst efter Chimamanda Ngozi Adiches tre fantastiska romaner så ville jag helst resa till Nigeria. Funderade på allvar att åka med Läs och Res till Ghana över jul (grannland till Nigeri) men eftersom ebola härjar i Nigeria och angränsande länder så känns det tryggt att bara resa via läsning.
Det har pratats mycket om Taiye Selasis debutroman Ghana Must Go, den heter Komma och Gå på svenska. Den engelska titeln anspelar på när Ghanier drevs ut ur Nigeria och i romanen får vi följa olika familjemedlemmar av familjen Sai. Pappan är från Ghana, mamman från Nigeria och barnen uppvuxna i USA men olyckliga omständigheter driver dem från varandra. I början av boken går pappan ut i  sin trädgård i Ghana, segnar ner och dör. Därefter berättas det om och om igen hur han gick ut i det daggvåta gräset, utan sina tofflor, och just det förvånar äldste sonen, segnade ner och dog. Men i detta cirkulära berättande kommer tiden innan han återvände till Ghana tillbaka, barnen minns och hans hustru som blev kvar i USA minns och så går det runt och runt igen fram till det faktum att de alla återförenas för pappans begravning och ett och annat från det förflutna kommer till ytan.

Jag kände inget engagemang för personerna i boken förrän jag hade kommit 150 sidor in, det är ovanligt, men därefter brydde jag mig om dem fem syskonen och deras mamma. Selasi är förtjust i att brodera med språket och ibland blir det lite för mycket stilistiskt men som helhet var boken läsvärd och i synnerhet för att få leva sig in i ett helt annat kulturellt arv.

måndag, december 01, 2014

Mörkret och de tända ljusens årstid

Somliga mornar slinker en strimma ljus in. Då kan man lyckas fånga det på bild. I sovrummet kommer morgonljuset in, fast så här års är det snarare förmiddagsljus än morgonljus.


På kvällen är det mörkt nu, redan före två börjar det skymma. Så i vardagsrummet får de tända ljusen lysa upp. Min farmor och farfars gamla ljuskrona i gjutjärn med glashållare hänger framför fönstret och på soffbordet trängs iittalas kivilyktor. Jag kan inte få nog av dem skulle helst ha dem i alla olika färger men som det är får det räcka. Ute är det becksvart och klockan är bara fyra i slutet av november.

I hörnet av vardagsrummet står kistlocket öppet, en gammal brudkista från 1837 som gått i arv i släkten rymmer alla julgrejor. Några har jag plockat fram men det mesta är kvar. Jag är inte så mycket för julpynt. Min dotter ville höra julsånger idag när vi öppnade vår gemensamma adventskalender från Bodyshop, men där gick gränsen. Inga julsånger än på några veckor :-)

fredag, oktober 31, 2014

Innan isen lägger sig


Ingen skridskoåkning hittills, det har varit 10 plusgrader på dagarna i veckan som gått. Så det fick bli en liten sväng med kajaken idag.
Solen sken. Det var ungefär noll-gradigt. Vågorna var små men ändå så att jag gungades av dem. Jag började i motvind, paddlade in mot stan, längs södra hamn, förbi varvet, under Bergnäsbron och via Gråsjälören hemåt i medvind. Fick nästan lite surf men bara nästan. Jag tog inte med mig kameran ut och givetvis saknade jag den, det var så vackert. Kala träd med bara enstaka röda löv kvar. Marken rödbrun av nedfallna löv och vissnat gräs. Hemma på gräsmattan gnistrade frosten i gräsmattan och det får räcka som illustration för höstturen.

söndag, oktober 19, 2014

Snö!!!

Drog upp rullgardinen i morse i hopp om att ta mig till någon insjö och åka skridskor, men istället var marken vit där utanför. Ett tjockt lager snö. Så tjockt att de redan tunna isarna antagligen mjukas upp. Det blev ingen skridskoåkning. Istället blev det ytterligare en bild på rabatten, nu snötäckt. Det föll ändå mer snö efteråt...


fredag, oktober 17, 2014

Frostens framsteg

En bild över trädgården från i tisdags och en från idag, fredag. Frosten är här och de vackra höstfärgerna nästan borta. Bara brunt och gult finns kvar men även de färgerna är snart borta.


Snart finns inte ett löv kvar varken på träden eller buskarna.

Ironiskt nog skriver "vi i villa" att det är i oktober man ska skörda äpplen men här är det en månad sedan man kunde skörda äpplen och nu ligger de fallna förmultnande äpplena på marken och fryser sönder. Det är skillnad på höst och höst.

UPPDATERAT! Ännu mer frost lördag morgon.

söndag, september 28, 2014

The Goldfinch av Donna Tartt

Fantastisk läsning, helt uppslukande, något att längta hem till men samtidigt, vetskapen om att jag antagligen inte kommer att läsa om den. Jag slukades helt, och jag menar slukades. Det var som att jag sögs in i berättelsen och ramlade ut då och där, i de miljöer där den just för tillfället utspelade sig. Vissa miljöer såg jag tydligare för mitt inre men jag var där likafullt. Jag besökte alla platser som bokens huvudperson besökte. Ibland var det plågsamt, ibland var det harmoniskt. Mest av allt tyckte jag om antikvitetsaffären.

Handlingen då, man möter på bokens första sidor Theo Decker. Fast i ett hotellrum i Amsterdam och där börjar han minnas. De första sidorna fångade mig faktiskt inte alls, jag höll rent av på att lägga boken ifrån mig. Men, så börjar Theo berätta. Han berättar om sin mamma. Om när han förlorade henne och när han såg "the goldfinch" och den rödhåriga flickan och hur han fick en ring av en gammal man och om när han bodde hos den rika familjen i New Yorks fina kvarter och om när han bodde med sin far och fick en vän för livet. Allting är så spännande och så levande. Jag kan se alla personerna framför mig, människor av kött och blod.

Men, så, efter ca sjuhundra sidor är man tillbaka i Amsterdam och historien avslutas med författarens budskap om att något vackert är för evigt, oavsett om man rent av bara ser en kopia av en vacker målning så kan konstverket leva med en för resten av livet. Då var alltså boken slut och jag upplever som läsare att nu när författaren sagt sitt vill hon bara så snabbt som möjligt skriva ett slut på boken. Det blir inte alls ett hopknytande slut som jag hoppats på, det blir något krystat och så var det slut och jag lite snopen.

Trots att jag inte var riktigt nöjd med slutet säger jag; läs den! The Goldfinch, eller Steglitsan som den heter på svenska, är helt klart en mycket läsvärd upplevelse!

lördag, september 27, 2014

Projekt "flytta pilbuskar"

Efter en varm sommar med ytterst lite ork och lust till trädgårdsarbete så fick jag ett il och började planera redan förra helgen. De fyra ärtbuskar som trängs under pilträdet, och som den tidigare ägaren försökt bli av med, ska flyttas!
Nu har jag flyttat en av buskarna och grävt ner den, men det var inte helt lätt. Rötterna var rejäla. Vi får se om buskarna klarade av att kapas och flyttas om ett år. Jag antar att ärtbuskar är rätt tåliga av sig ändå. Och visst blir det fint med en inramande kant av ärtbuskar mot grusuppfarten! (En flyttad, tre kvar, hej och hå...)

Förra helgen var den stora plocka-in-och-rädda-undan-frost-helgen. Alla pelargoner åkte in och även den nu, för andra gången i år, blommande änglatrumpeten. Ja, så här ser det ut i hallen. Vet inte riktigt vad jag ska ta mig till för det blir kladdigt på golvet under blommorna men jag har inte hjärta att klippa bort dem förrän de vissnat...



fredag, september 12, 2014

Gallrat och beskurit


Förra helgens bedrift blev att leta fram sågen och kapa de allra äldsta stammarna i de två väldiga syrenbuskarna intill entrén. Det var grenar som tvinnat sig, som blivit ihåliga och som spruckit men jag var trots det lite orolig att det skulle bli glest och tomt om jag tog bort dem. Det blev det nu inte men högen på gräsmattan blev imponerande stor.  Så stor att det är svårt att förstå att den bara kommer från en gallring.

Tydligen har det redan nu börjat dras ihop en del kvistar där majbrasan brukar vara, låter bra om det stämmer för då slipper vi såga den här högen i småbitar och försöka mala den i kompostkvarnen :-)

Här är lite blommor som blommar för andra gången, om någon vet vad den sorten heter skulle jag bli jätteglad att få veta. De växte redan här när vi flyttade hit. De övre bladen är från Schersminbusken intill.
Den här vackra klockan har blommat hela sommaren. Den står i rabatten som ramar in uteplatsen framför huset. Runtomkring skymtar vallmon och kungsljus och i bakgrunden bl a rosenhallon.
Rabatten ska bli mer triangulär och fler trampsteg i betong tänkte jag också göra någon gång. Ett annat tänkt projekt är att flytta några små ärtbuskar till kanten mellan grusuppfarten och rabatten, det kan nog bli lummigt och ombonat, om jag orkar gräva vill säga.

Det syns verkligen på skuggorna att det är sensommar, nästan höst, nu. Skuggorna är så långa. Björkens löv har gulnat och börjat falla av. Men ännu blommar en del i rabatterna i alla fall.

fredag, september 05, 2014

Mãn av Kim Thúy

Fick låna den här lilla pärlan av en kollega. Lilla, därför att den är en rätt tunn bok, innehållet däremot är stort. Med väldigt få ord får Kim Thúy väldigt mycket sagt. Jag läste hennes förra roman Ru för några år sedan, även den lånad av samma kollega, och då liksom nu sögs jag in i läsningen och klarade med nöd och näppe att lägga boken ifrån mig. Texten är som prosadikt och så laddad av intryck. Hon målar verkligen med språket. Läs den! Läs båda!
Måste bara tillägga att förlaget som ger ut Kim Thúys böcker och som även specialiserat sig på litteratur från den franskspråkiga världen har ett väldigt underfundigt namn. Jag hade inte förstått det alls förrän ifjol på bokmässan när det gick upp för mig. [sekwa]. Det är ju fonetiskt skrivet! Det är ju uttalet av "C'est quoi?" dvs "Vad är det?". Sekwas hemsida/blogg är också väldigt fin, här är en länk till den!


lördag, augusti 16, 2014

Summering av sommarens läsning

I början av sommaren läste jag en bok jag köpte på rean för två år sedan och därefter gick jag till biblioteket och lånade fyra böcker. Boken som började sommaren var "Den lille vännen" av Donna Tartt,

den var ganska intressant men inte trollbindande och jag läste den i svensk översättning så jag har svårt att uttala mig om språket. Jag kommer nog att ge bort den till någon vän för det känns inte som att jag kommer att vilja läsa om den.

Mina bokhyllor här hemma tar upp på tok för stor yta redan som det är så jag håller faktiskt på att rensa ut böcker jag kan ge bort och försöker därför låta bli att köpa böcker. Det senare är inte helt lätt.

Efter "Den lille vännen" blev det en fransk favoritförfattare; Romain Gary. En av de böcker han skrivit under pseudonymen Émile Ajar, det verkar som att det är dem jag gillar bäst. "La vie devant soi" är en absolut favorit och likaså "L'angoisse du roi Salomon". Den jag köpte i Nice i år heter "Gros Câlin", dvs Stora kramen och handlar om en man som tar med sig en boaorm hem från en resa i Afrika eftersom han inte vill leva ensam och allteftersom identifierar han sig mer och mer med sin orm. Inte i klass med de jag tidigare läst men helt klart bra språk och intressant.


I Frankrike köpte jag fler böcker, utbudet av franskspråkiga romaner på biblioteket är något daterat och dessutom inte särskilt stort och på Arlanda firade Pocket Shop 25 års jubileum med att erbjuda 25 % rabatt på böcker så då köpte jag två!
Den första av dessa två var "Bridget Jones - Mad about the boy" av Helen Fielding uppfyllde det den lovade, den var LOL-rolig! Jag skrattade högt åtskilliga gånger och även om Mr Darcy tyvärr är död så är den minst lika underhållande som första boken: "Bridget Jones' Diary" läsa den, i synnerhet så känner man igen hur det är att vara småbarnsmamma! Jag antar att den snart kommer på film och det ska bli så kul!
 Den andra boken jag hade köpt på Pocket Shop var Americanah av Chimamanda Ngozi Adichie. Den var så fantastisk läsning att jag försökte spara på den så länge det gick och lyckades få den att räcka i tio hela dagar. Språket är väldigt målande, jag lever mig in i miljöerna och människorna och Nigeria, författarens hemland blir lika bekant som en plats jag besökt på riktigt. Berättelsen tar upp många frågor, självklart om rastänkande men också om att vilja och kunna påverka sitt eget liv, sin egen framtid. Det är ingen enkel sak att kunna skaffa sig en utbildning och den framtid man själv vill ha ens om man tillhör de rika i ett fattigt land.

När jag läst ut den plockade jag en oläst bok som stått ett tag i min bokhylla. Haruki Murakamis "Norwegian Wood", den var visst läsvärd men återigen inte så att jag kommer att läsa om den. Jag såg att den är från slutet av åttiotalet och jag tycker att de böcker jag läst av honom som är skrivna mer nyligt visar att han utvecklat sin skicklighet som författare.

Efter att jag läst ut den råkade jag köpa och sträckläsa "Äta kakan och ha den kvar". 
Den var väldigt underhållande även om det inte är stor litteratur och efter den tog jag tag i att läsa "Purple Hibiscus".

Den, å andra sidan, var inte underhållande. Den var många gånger obehaglig men också väldigt levande, mycket kretsade kring den fanatiskt katolske fadern som fått sin utbildning hos missionärerna och som både misshandlar sin fru och sina barn i religionens namn men samtidigt hyllas av Amnesty för sina insatser för demokratin och för att han stöttar en tidning som vågar kritisera den korrupta regeringen. Det är en komplex skildring av Nigeria som tar vid med nästa  generation efter Chinua Achebes "Things fall apart".

Efter "Purple Hibiskus" blev jag helt uppslukad av "Longbourn - Pride and prejudice the servants' story" som skildrar vad som hände bland tjänstefolket samtidigt som man anar händelseförloppet i Jane Austen's "Stolthet och fördom".
Det är inte lite extrajobb det innebär när festligheterna ökar och herrskapet ska ordna bjudningar stup i ett. Men när jag hade läst ut den ville jag fortsätta med min nya favoritförfattare så just nu läser jag "Half of a Yellow Sun" av Chimamanda Ngozi Adichie och de första femtio sidorna lovar gott.
Den jag lånade på biblioteket har en annan framsida, tydligen har den blivit filmatiserad för det här omslaget är ett sk film tie-in. Se där, då har jag en film till att se fram emot!

Vilken underbar boksommar det har varit!

tisdag, augusti 12, 2014

Änglatrumpet


Änglatrumpeten började blomma den 31 juli i år, mycket senare än i fjol men inte för sent ändå.
 Den här vintern förvarade jag Änglatrumpeten, lätt beskuren, i vår sandkällare. (Den inte färdigutgrävna delen under huset.) Det gick bra men jag glömde ta fram den i februari, bar upp den först i april och därför blev blomningen senare i år.
 Den första augusti såg det ut så här. Blomknoppen är gröngul men blir rosa när den slagit ut helt.
 Den har fått tampas med mycket sol och värme den här sommaren men även risk för frost i juni de första veckorna den stod utomhus. En så stor växt är inget man lyfter ut och in i en handvändning.
 Så här har den nu sett ut ett tag!

fredag, augusti 01, 2014

Humlor och Kungsljus


Humlorna gillar verkligen Kungsljus, jag har till sist lärt mig vad blommorna jag inte själv planterat i min rabatt heter. De är dekorativa och som sagt uppskattade. Jag fotade med mobilen, som vanligt plockar jag fram den för den är närmast. Tyckte det var kul att det faktiskt gick att trixa med skärpedjupet. :-)
Det har varit så varmt och då har det varit skönt att sitta i skuggan av syrénen och fika och läsa. När det var riktigt varmt räckte inte skuggan till men som tur är är det bara några hundra meter ner till badplatsen med sandstrand och havet är jättevarmt i år.