Edith Piaf

Jag håller på att läsa om Edith Piaf. Jag hittade boken på Myrorna i fjol, på franska, och köpte den och tänkte att kanske jag läser den någon gång. Men nu är hon ju aktuell Edith, jag har inte sett filmen men tänkte se den och därför plockade jag fram boken.



Boken är skriven av Simone Berteaut, som utger sig för att vara Ediths halvsyster och som kanske var det, kanske inte. Hur som helst levde de tillsammans länge. Redan när Simone var 12 och Edith 15 drev de omkring på Paris gator tillsammans, Edith sjöng och Simone gick runt och samlade ihop pengarna som folk kastade från sina fönster eller förbipasserande gav. När dagen var slut gjorde de av med allt, sparade inte en endaste slant till morgonen därpå och varje morgon var de tvugna att först tigga ihop tillräckligt och sedan köpa sig frukost. De kunde inte laga mat, de kunde inte tvätta kläder, när kläderna blivit för smutsiga köpte de nya. Det känns så modernt att leva så, men det är väl ett storstadsfenomen, att man inte kan det praktiska.



Boken är så spännande, mycket gammal slang, Simone är ingen bildad människa - ingen av dem gick i skolan, men hon är en god berättare. Det är inte litteraturens språk utan talspråk som berättar om två "gat-smarta" små flickor i Paris i början av förra seklet (Edith blev 1m 50 och Simone några centimeter till).



Jag har inte kommit så långt än, hinner inte läsa så mycket som jag skulle vilja, de har hunnit bli 18 och 21 och druckit mycket sprit och avverkat både sjömän och amerikanska soldater och Edith sjunger och sjunger men de har ingen trygghet och Ediths lilla dotter dog vid två års ålder (och jag kan inte låta bli att förundras över att hon inte dog tidigare) men ännu har inte "La môme Piaf" slagit igenom. Men hon är på god väg.



Sedan, när jag läst ut boken, ska jag gå och se filmen med supervackra Marion Cotillard i huvudrollen. Hon är så cool i Taxi (en mycket trevlig och humoristisk film). Hoppas filmen om Piaf också är bra...