Den nionde juli var vi där. Det var kokhett. Jag trodde det skulle vara svalare i bergen men inte var det inte.
Genom Lonely Planets China guide (reser aldrig utan Lp) hade jag hittat ett ställe som sålde en tur med bussresa dit och tillbaka och inträde som skulle vara pålitlig. Jag måste skriva på
Lonely Planets hemsida att de inte var så helt igenom schyssta men det fanns säkert värre lurendrejare.
Jag hade bestämt att det räckte för oss att åka till den del av muren som är närmast Beijing, platsen heter Badaling. Vi ville inte besöka något annat, nej tack till Minggravarna. Naturligtvis ville företaget att vi skulle köpa den dyrare turen inklusive Minggravarna men vi stod på oss och till sist fick vi köpa våra biljetter. En lunch skulle också ingå förutom resa och inträde och sedan vi intygat med passen att vi varit längre än sju dar i Kina fick vi åka med. (Man tar till rejäla försiktighetsåtgärder när det gäller svininfluensan i Kina, där är risken något som tar på största allvar, inte som här i Sverige där den inte alls utmålas som särskilt farlig.)
Så efter nästan två timmars väntande kom vi oss i väg. Nästan alla på bussturen var kineser och guiden pratade givetvis bara kinesiska. Som tur var träffade vi en trevlig amerikan som kunde lite kinesiska för annars hade vi aldrig vetat vilka tider vi skulle passa. Bussen stannade innan vi kommit till någon mur och vi föstes in i en enorm hangarliknande byggnad där massvis av glasdiskar överfyllda med små och stora jadeföremål förevisades och vi förväntades köpa. Vi hölls kvar därinne i 45 min innan vi fick gå till restaurangen och slänga i oss lite mat (maten ingick i bussturen och var tydligen förevändningen för att locka oss in i saluhallen).
En riktig överraskning fick vi när bussen stannade vid bergen. Någon mur syntes inte men väl en linabana. Buss och inträde hade vi redan betalt men för att kunna komma fram till muren behövdes en linbanebiljett. De flesta accepterade detta (enligt amerikanen är kineserna vana med lurendrejeri) men några visade högljutt sitt missnöje, jag var väldigt glad att jag hade tagit med dubbelt så mycket pengar som jag trodde jag skulle behöva.
Men när vi väl kom upp spelade allt det andra inte så stor roll för vi hade en enorm utsikt och hade om vi orkat kunnat promenera runt i flera timmar. Men muren var brant och bara min kära son och amerikanen gick en riktigt lång sträcka. Kinesiska muren var mycket mer imponerande än jag hade väntat mig!
Genom Lonely Planets China guide (reser aldrig utan Lp) hade jag hittat ett ställe som sålde en tur med bussresa dit och tillbaka och inträde som skulle vara pålitlig. Jag måste skriva på Lonely Planets hemsida att de inte var så helt igenom schyssta men det fanns säkert värre lurendrejare. 
Jag hade bestämt att det räckte för oss att åka till den del av muren som är närmast Beijing, platsen heter Badaling. Vi ville inte besöka något annat, nej tack till Minggravarna. Naturligtvis ville företaget att vi skulle köpa den dyrare turen inklusive Minggravarna men vi stod på oss och till sist fick vi köpa våra biljetter. En lunch skulle också ingå förutom resa och inträde och sedan vi intygat med passen att vi varit längre än sju dar i Kina fick vi åka med. (Man tar till rejäla försiktighetsåtgärder när det gäller svininfluensan i Kina, där är risken något som tar på största allvar, inte som här i Sverige där den inte alls utmålas som särskilt farlig.) 
Så efter nästan två timmars väntande kom vi oss i väg. Nästan alla på bussturen var kineser och guiden pratade givetvis bara kinesiska. Som tur var träffade vi en trevlig amerikan som kunde lite kinesiska för annars hade vi aldrig vetat vilka tider vi skulle passa. Bussen stannade innan vi kommit till någon mur och vi föstes in i en enorm hangarliknande byggnad där massvis av glasdiskar överfyllda med små och stora jadeföremål förevisades och vi förväntades köpa. Vi hölls kvar därinne i 45 min innan vi fick gå till restaurangen och slänga i oss lite mat (maten ingick i bussturen och var tydligen förevändningen för att locka oss in i saluhallen). 
En riktig överraskning fick vi när bussen stannade vid bergen. Någon mur syntes inte men väl en linabana. Buss och inträde hade vi redan betalt men för att kunna komma fram till muren behövdes en linbanebiljett. De flesta accepterade detta (enligt amerikanen är kineserna vana med lurendrejeri) men några visade högljutt sitt missnöje, jag var väldigt glad att jag hade tagit med dubbelt så mycket pengar som jag trodde jag skulle behöva. 
Men när vi väl kom upp spelade allt det andra inte så stor roll för vi hade en enorm utsikt och hade om vi orkat kunnat promenera runt i flera timmar. Men muren var brant och bara min kära son och amerikanen gick en riktigt lång sträcka. Kinesiska muren var mycket mer imponerande än jag hade väntat mig!
6 kommentarer:
Det där tycker jag är så trist när man är och reser, man känner sig lurad hela tiden! Knappt man kan prata med någon som bor där utan att man måste köpa en dricka i deras farbrors bar och liknande.
Men vilken häftig upplevelse det måste varit med muren!!!
SKulle gärna besöka Kinesiska muren, men kanske aldrig kommer mig dit. Jag gillar mest att läsa om och se bilder från sådana här exotiska resor. Är inte så globetrotter:ig av mig.
Linda: Ska man bli lurad ska man bli det i Kina där inträden osv är så billigt. Astrid var så jätteglad att få åka linbana att det var värt det!
Maria: Jag älskar att resa, det ska bli mer av det. Nästa gång jag åker till Kina kan du följa med ;-)
Häftigt, min pappa har varit där.
I Ryssland kunde saker, lunch kosta dubbelt så mycket helt plötsligt, och dit hade man inte tagit så med mycket pengar, man fick ange allt i tullen, och några bankomater finns inte i byar.
Men dom är så fattiga, så man betalar ju.
Hannele: Spännande om Ryssland, vill höra mer! Skulle gärna vilja resa runt där men ska se till att minnas det där om pengar. I Kina funkade bankomaterna bra och säkert.
Skicka en kommentar