Kanske också borde så?

Ville bara visa alla flitiga trädgårdstokiga i färd med att så fröer att jag minsann också har en påse med frön. Fast den ligger bara där, på köksbordet, och väntar. Duken är en Viola Gråsten duk från sjuttiotalet eller tidigare som jag fått av min snälla mamma.

nu vill jag sjunga dig milda sånger

...heter en roman som är skriven av en svenska bosatt på Nya Zeeland. Jag har läst ut den nu. Jag var tvungen sätta mig ned i soffan när jag kom hem från jobbet och sträckläsa den. Den har hållit mig känslomässigt på sträckbänken, jag har gråtit vemodiga tårar. Det låter kanske ledsamt men det är såna där renande tårar man får av att läsa boken. På Adlibris finns ett utdrag ur boken, jag blev fast när jag läste det.

Språket är poetiskt men först när jag läst ut boken förstod jag hur mycket poesi där verkligen fanns. Linda Olsson, som författaren heter, måste ha läst massor av poesi och lagt ner åtskilliga timmar bara för att få tillstånd att använda strofer ur kända svenska diktares verk. Varje kapitel inleds med några strofer, det är mest där den lånade poesin kommer in. Men tänk vilken pr för svenska poeter! Titeln är faktiskt hämtad från en mindre känd dikt av Karin Boye! Den heter "Min stackars unge". Jag återfinner dikten på sidan 262 i Karin Boyes samlade dikter. När jag beställde böckerna sålde Adlibris dem i ett paket, båda två samtidigt, och det är först nu jag förstår varför de hänger ihop.


Jag rekommenderar den här boken, men det är svårt att förklara hur och varför jag tyckte om att läsa den utan att förstöra för andra som ännu inte läst den. Så jag säger bara att jag tycker om att ha läst den, det är inte alla böcker som lämnar kvar en känsla på det sättet. Den handlar om vänskap, kärlek, sorg och livet och om att känna sig hemma, om att vi behöver andra människor, lite som Anna Gavaldas "Tillsammans är man mindre ensam".

Fåglarna fryser

Linda bloggade om en ny bok om att mata fåglar. Den vill jag ha! Jag blev så glad häromdagen när jag såg talgoxar i vårt fågel-mat-pariser-hjul. Men nu är det ca -30 och jag blir lite orolig för småfåglarna, men de ligger väl och trycker någonstans. E satte en talgboll i balsampoppeln, bredvid pilbuskarna där älgen stod, och fastän den sitter skyddat har inga fåglar tagit sig dit heller i kylan. Stackars fåglar som inte har North Face-kängor, Fjällräven täckbyxor, Haglöfs fleecejacka under täckkappan och varm mössa och handskar.
Solen lyser så vackert. Redan vid åtta ljusnar det nu, det går undan, ljusare tider är här och ljusare blir det! Isbanan på älvens mynning, från Norra hamn (teatern) förbi Gülzaudden och ut till Gråsjälören är uppdragen. Jag såg en bil köra där idag men inga skridskoåkare - det var väl för kallt. Eftersom jag inte har något foto från älven kommer ett från stugan, något måste ju illustrera hur vackert det är den här tiden på året när solen lyser. Det gör inget att inte ha tillgång till en grön trädgård när det finns vita vidder.

Jag är sjuk...

...och jag har inte tålamod att vara det. Men, jag har läst ut V.S. Naipauls Ankomstens gåta, och Gabriel Garcia Marquez Krönika om ett förebådat dödsfall. Dessutom har jag kommit halvvägs i Kobo Abés Kvinnan i sanden. Så helt bortkastad har tiden inte varit, jag avskyr bortkastad tid!

Naipauls bok är helt underbar, men jag vet inte varför, så det är svårt att förklara. Jag fastnar i den från första sidan, kanske för att jag känner igen det där resandet i livet på det sätt han skildrar det. Nu kommer det här att låta morbidt men är det inte, när jag säger att boken tar upp avresans gåta mer än ankomstens. Naipaul säger själv "Mitt tema var döden". Men det är inte morbidt, det är bara det att människor försvinner, saker förändras, världen är inte statisk. Naipaul skriver in sig själv i romanen, i dess början flyttar han till den Engelska landsbygden och misstar den för alla bilder han fått med sig ur romaner. Uppvuxen på Trinidad hade han läst mängder om sånt han inte hade verkliga referenser till och när han fick verkliga referenser så såg han fortfarande allt genom sina Trinidadianska ögon. Det var först när han kände sig hemma där som det blev verkligt, som han verkligen var där, en del av landskapet och dess invånare.
Jag tyckte verkligen mycket om den här boken.

Garcia Marquezs bok var mycket lättläst. Återigen märks hans journalistbakgrund, återigen för att jag minns Relato de un Náufrago. Men den här boken var mer skröna ändå, han berättade om byn och dess invånare och om nästan allt som föregick mordet. Den var väldigt trevlig att läsa, inte bara för att det är tråkigt att ligga sjuk, den måste ha varit underhållande annars hade jag inte orkat hålla ögonen öppna.

Abés bok har jag inte avslutat men jag får se om jag återkommer, den är läcker i sin uppbyggnad men deprimerande. En hel by av hus i djupa gropar i sanden och en stackars insektsletande man som fastnar i ett av husen, mycket symbolik men jag har inte rett ut riktigt för vad än. Jag måste bara citera detta: "Det är ett påfallande faktum att inga människor är så avundsjuka som lärare. Som flodens vatten flyter år efter år en ström av elever förbi, medan läraren blir kvar som en sten, djupt begravd i flodens bottenskikt. Hoppet - det är något som man låter andra tala om, men själv aldrig skulle drömma om."

Nu är det dags för mig att sova igen, hoppas jag orkar vara vaken lite mer i morgon, jag trodde jag skulle kunna gå till jobbet och det grämer mig så att inte kunna gå, vi skulle ha det så trevligt, men, men, nån dag kan man väl få sjukskriva sig. Jag kan ju inte jobba om jag inte orkar stå upp!