nu vill jag sjunga dig milda sånger

...heter en roman som är skriven av en svenska bosatt på Nya Zeeland. Jag har läst ut den nu. Jag var tvungen sätta mig ned i soffan när jag kom hem från jobbet och sträckläsa den. Den har hållit mig känslomässigt på sträckbänken, jag har gråtit vemodiga tårar. Det låter kanske ledsamt men det är såna där renande tårar man får av att läsa boken. På Adlibris finns ett utdrag ur boken, jag blev fast när jag läste det.

Språket är poetiskt men först när jag läst ut boken förstod jag hur mycket poesi där verkligen fanns. Linda Olsson, som författaren heter, måste ha läst massor av poesi och lagt ner åtskilliga timmar bara för att få tillstånd att använda strofer ur kända svenska diktares verk. Varje kapitel inleds med några strofer, det är mest där den lånade poesin kommer in. Men tänk vilken pr för svenska poeter! Titeln är faktiskt hämtad från en mindre känd dikt av Karin Boye! Den heter "Min stackars unge". Jag återfinner dikten på sidan 262 i Karin Boyes samlade dikter. När jag beställde böckerna sålde Adlibris dem i ett paket, båda två samtidigt, och det är först nu jag förstår varför de hänger ihop.


Jag rekommenderar den här boken, men det är svårt att förklara hur och varför jag tyckte om att läsa den utan att förstöra för andra som ännu inte läst den. Så jag säger bara att jag tycker om att ha läst den, det är inte alla böcker som lämnar kvar en känsla på det sättet. Den handlar om vänskap, kärlek, sorg och livet och om att känna sig hemma, om att vi behöver andra människor, lite som Anna Gavaldas "Tillsammans är man mindre ensam".