Jag är sjuk...

...och jag har inte tålamod att vara det. Men, jag har läst ut V.S. Naipauls Ankomstens gåta, och Gabriel Garcia Marquez Krönika om ett förebådat dödsfall. Dessutom har jag kommit halvvägs i Kobo Abés Kvinnan i sanden. Så helt bortkastad har tiden inte varit, jag avskyr bortkastad tid!

Naipauls bok är helt underbar, men jag vet inte varför, så det är svårt att förklara. Jag fastnar i den från första sidan, kanske för att jag känner igen det där resandet i livet på det sätt han skildrar det. Nu kommer det här att låta morbidt men är det inte, när jag säger att boken tar upp avresans gåta mer än ankomstens. Naipaul säger själv "Mitt tema var döden". Men det är inte morbidt, det är bara det att människor försvinner, saker förändras, världen är inte statisk. Naipaul skriver in sig själv i romanen, i dess början flyttar han till den Engelska landsbygden och misstar den för alla bilder han fått med sig ur romaner. Uppvuxen på Trinidad hade han läst mängder om sånt han inte hade verkliga referenser till och när han fick verkliga referenser så såg han fortfarande allt genom sina Trinidadianska ögon. Det var först när han kände sig hemma där som det blev verkligt, som han verkligen var där, en del av landskapet och dess invånare.
Jag tyckte verkligen mycket om den här boken.

Garcia Marquezs bok var mycket lättläst. Återigen märks hans journalistbakgrund, återigen för att jag minns Relato de un Náufrago. Men den här boken var mer skröna ändå, han berättade om byn och dess invånare och om nästan allt som föregick mordet. Den var väldigt trevlig att läsa, inte bara för att det är tråkigt att ligga sjuk, den måste ha varit underhållande annars hade jag inte orkat hålla ögonen öppna.

Abés bok har jag inte avslutat men jag får se om jag återkommer, den är läcker i sin uppbyggnad men deprimerande. En hel by av hus i djupa gropar i sanden och en stackars insektsletande man som fastnar i ett av husen, mycket symbolik men jag har inte rett ut riktigt för vad än. Jag måste bara citera detta: "Det är ett påfallande faktum att inga människor är så avundsjuka som lärare. Som flodens vatten flyter år efter år en ström av elever förbi, medan läraren blir kvar som en sten, djupt begravd i flodens bottenskikt. Hoppet - det är något som man låter andra tala om, men själv aldrig skulle drömma om."

Nu är det dags för mig att sova igen, hoppas jag orkar vara vaken lite mer i morgon, jag trodde jag skulle kunna gå till jobbet och det grämer mig så att inte kunna gå, vi skulle ha det så trevligt, men, men, nån dag kan man väl få sjukskriva sig. Jag kan ju inte jobba om jag inte orkar stå upp!