Vad gör man när man blir angripen av en älg?

Tog en kvällspromenad i skymningen. Följde ridvägen in i skogen och genom skogen, men när jag kom fram till gläntan stannade jag. Vid höbalen stod fyra djur. Första tanken var rådjur men jag såg ju att de var för stora. Fyra älgar var det. Jag stod där i gläntans öppning och funderade på om jag skulle våga gå förbi dem. Jag vågade inte. Jag vände och gick samma väg tillbaka. Visst har jag sett avtrycken av älg i snön men ändå, och det var ju skymning, jag borde ha förstått att det var risk att stöta på älg. Tänk om de hade kommit efter mig, det var ju fullt av älgspår där jag gick. Vad gör man? Ska man bara stå stilla och låtsas vara en konstig trädstam? (Bilden är tagen häromdagen, när det inte var skymning, hade jag haft kameran med mig hade ni fått se fyra stirrande älgar.)

En bokhylla som svämmar över

Bokrean startar ju nu! Och givetvis har jag beställt några böcker som jag vill läsa. Men sedan då, efter att jag i flera dagar haft varukorgen i ett obestämt läge och Adlibris som öppen flik i min webbläsare, ja då tittar jag på min bokhylla och ser att där finns böcker som jag inte läst ännu. Böcker som jag faktiskt vill läsa. Där finns också en massa böcker som jag har läst, de är ändå i majoritet och flera av dem vill jag läsa om. Lustigt hur det är. Och ändå klickade jag på köp. Nu är fem böcker till på väg till trängseln i min överfulla bokhylla.

The Time Traveler's Wife av Audrey Niffenegger

Jag älskade att läsa den här boken. Vad jag hade förväntat mig var en lättsam och underhållande berättelse men inte någon högre litterär kvalitet. Jag lånade boken på biblioteket i höstas, bara en sån sak vittnar ju om hur lågt ställda förväntningar jag hade. Sedan började jag läsa den och nästan genast hade jag helt absorberats. Jag läste de sista tvåhundra sidorna på tåget till Göteborg, ensam i min kupé för ingen annan steg på förrän mitt i natten. Jag satt där och bara läste och njöt. Boken handlar i korta drag om ett par som försöker få vardagslivet att fungera trots hans väldigt underliga och medfödda åkomma, han har nämligen en genetisk störning som gör att han plötsligt förflyttas i tiden. Det är ingen häftig förflyttning, snarare pinsam och besvärlig, för han är aldrig förberedd och han kan aldrig ta med sig något, inte ens kläder. Första gången de träffas är hon bara ett barn, eller snarare, första gången hon träffar honom är hon bara ett barn på sex år och han en vuxen man på trettiosex. Första gången han träffar henne däremot är han trettio och hon tjugotvå. Låter det lite krångligt, ja ni kan ju tänka er när hon känner honom och han inte vet vem hon är. Men trots att man aldrig riktigt vet var i tiden personerna befinner sig så målas deras värld upp så levande, alla anhöriga och alla deras vänner känns genuint verkliga. Den här väldigt overkliga kringhistorien rymmer några av de mest realisiska personerna någon skrivit i en bok. Det är det som gör boken så fängslande. Hur får man livet att hålla ihop kring vardag och familj när det hela tiden finns så många svårigheter?
Hur gick det med låneboken då? Jo, jag lämnade motvilligt tillbaka den och köpte ett par månader senare ett eget exemplar. Jag var tvungen ha den och jag tror jag ska läsa om den redan i sommar, när värmen och blommorna kommit tillbaka och jag får lata mig i en solstol på någon av uteplatserna i min trädgård.
ps. Hollywood har gjort en film av boken, här är trailern, men jag har inte sett att den gått på bio än, fast IMDB säger att den visats i Sverige i oktober 2009, nån som vet? ds.

"Her Fearful Symmetry" by Audrey Niffenegger

Jag hinner nästan ingenting, minst av allt läsa böcker. Men, i helgen läste jag ut en bok och som min käre bror kommenterade så var det längesedan jag skrev några djuplodande bokreflektioner. Så, vet inte om jag någonsin lyckats vara djuplodande, men försöka kan jag för den här boken måste jag helt enkelt skriva av mig. Författaren har skrivit en bok tidigare, The Time Traveler's Wife. Det är en helt underbar bok, jag älskar den boken och läste den i höstas. Jag ska skriva mer om den sen. Författaren är egentligen konstnär och hon har fått väldigt bra respons på den första boken. Jag undrar just vilken respons hon fått på denna? Den börjar bra, jag gillar de första två sidorna och författaren lyckas fånga min nyfikenhet. Sedan förflyttas berättelsen och jag tappar engagemanget ett tag tills dess att plotten avslöjas. Hon som dog har lämnat sin lägenhet i London, tillsammans med sin förmögenhet, i arv till sina systerdöttrar. Valentina och Julia, spegelvända identiska tvillingar på tjugo år, flyttar till London för att bo i sin mosters lägenhet, men så börjar mostern inverka i deras liv. Här följer flera sidor som jag verkligen gillar, jag var överförtjust och läste och läste och ville inte lägga boken ifrån mig ända tills en liten incident med en kattunge, ända tills sidan 260, då ville jag inte läsa mer. Jag tyckte inte alls om vändningen boken tog och visserligen var det inte fullt så farligt bara jag lugnade ner mig och läste klart den till sista sidan, sidan 386. Men jag var lätt förbannad ett tag, och irriterad, och besviken. Det Niffenegger klarade galant i "The Time Traveler's Wife" misslyckas hon med här, nämligen att skapa verkliga människor i en overklig situation. Personerna i den här boken är tvådimensionella och stereotypa utan någon större förankring i sin verklighet. Det kunde ha blivit riktigt bra men jag tror Niffenegger fick en idé som hon som konstnär inte kunde motstå. Ibland är uttrycket "kill your darlings" så träffande, det är det jag hade velat att författaren tänkt på när idén dök upp i hennes huvud.

Äpplen till fåglarna

Nu har jag fyllt på med fågelfrön och talgbollar och dessutom tog jag tre äpplen och trädde på en bambupinne och satte upp i buskaget där fåglarna har sin matplats. Småfåglarna har varit och pickat på de falska äpplena i dörrkransen och det är ju inte så hälsosamt, så jag tänkte att de borde gilla riktiga äpplen bättre. Medans jag var där och fyllde på frön kom en oblyg talltita och höll mig sällskap, börjar bli ett lite större urval småfåglar nu när vårvintern närmar sig.

Dagarna blir längre - hurra!

I morse var det ljust redan vid sjutiden på morgonen. Och ikväll var det inte kolsvart förrän efter klockan fem, hurra vad det går snabbt! Jag tror dagen är en timme längre nu än för bara en vecka sedan! Det är helt underbart nu när solljuset har kommit tillbaka eller hur? Jag längtar till fjällen och ut i skärgården, vill bara åka skidor när solen skiner ;-) I lördags skidade jag ut från Södra hamn i Luleå centrum, ut i skärgården på isen där det ligger tjockt med snö. Förbi Gråsjälören och runt Stensborg och tillbaka, har tyvärr inga bilder men tänk gnistrande snö i solsken så förstår du. (Jag längtar till fjällen, det är off-pisten Svarta Björn i Björkliden på bilden.)

Mera fluff

Fluffsnö. Nysnö. Kall och lätt. Det är jättefint, visst, men jag börjar bli lite less på att gångarna drevar igen. Förra veckan, under stormen, blåste fågelmataren ner. Stigen fram till fågelmatstället var helt igendrevad så jag grävde fram den igen och dan efter var den åter osynlig, igendrevad, och drivan en och en halv meter djup. Fortfarande igår blåste det och drevade igen men nu har det lugnat ner sig och alla gångar är uppskottade, man kan ta sig till vedbon och till komposten och en ny gång är uppskottad till fågelmatstället på ett ställe där snön bara var en halvmeter djup. Hoppas fåglarna tackar mig...Planerar någon sorts staket här i kanten av trädgården och någon sorts grind in från parkeringen, måste komma ihåg hur snögångarna ska gå när jag bygger staket och grind till sommaren. Men hur ska de se ut? Dessutom skulle jag vilja ha en en inglasad farstubro. Alla förslag på fina lösningar mottages också tacksamt!