Höstfärger

Björkarna är gulorangea nu, det höga gräset gulnar det med och vissa mornar ligger det frost som ett vitskimrande blänk på buskar och gräsmatta. Nu är det dags att klä in träden med gnagskydd så inte sorkarna kan förstöra deras stammar i vinter. Rhododendron ska täckas över och även korallkornellen behöver nog lindas in så att den inte fryser bort sina nya skott. De kom så sent att jag inte tror de har förvedats tillräckligt för att tåla vintern. Det där får vi göra till helgen, sedan är det bara att sätta sig inne vid öppna spisen och vänta på den första snön.

Nyupptagen potatis

Jajamen, nu har jag tagit upp potatisen jag satte strax före Midsommar! Det var inte någon köpt sättpotatis, bara potatisar som hade börjat gro i kylen. Men nu, när blasten frusit ner, var det bäst att plocka upp dem ur jorden. Det är rätt många ändå, en halv lövkorg nästan. Som tur var lyfte jag in dem i får kväll istället för att låta dem stå så att jorden skulle torka på dem som jag först hade tänkt. Det var minusgrader i natt! Jag lyfte också in alla pelargoner. De som stått på inglasningen hade ju inte ens märkt av frosten för drygt en vecka sedan medan de som stod ute, riktigt ute på uteplatsen, frös ner en bit. Därför ser nu köket ut som en sommarberså, på fönsterbänken trängs de överdådigt blommande pelargonerna och i tvättstugan, i skymmundan står de som frös.

Douglas Coupland

Kom på att jag måste nämna en av mina favoritförfattare apropå det hemska som hände helt nyligen i Kanada. Douglas Coupland är en kanadensisk författare. Jag har en plan för en D-uppsats i litteratur om honom som jag antagligen aldrig kommer att skriva men han är intressant att granska. Coupland återkommer till vissa teman och han skildrar samtiden mycket samtidigt.

Boken Hey, Nostradamus börjar en lugn morgon när Cheryl går till skolan. Hon är försenad för hon har tagit ett graviditetstest och, ja, hon är gravid. Det är Cheryl som berättar på de första sidorna. Hon säger: "I had thought that this morning would be my last truly innocent glance at my childhood home --- not because of what really ended up happening, but because of another, smaller drama that was supposed to have unfolded." Det lilla dramat var att berätta att hon var gravid, men Cheryl hinner aldrig berätta för sina föräldrar. Det här är hennes sista morgon. På lunchen, i skolkafeterian, hör hon och kompisarna plötsligt smällar som av skott. Ingen skriker, konstaterar Cheryl, alla tror att det är nåt busstreck med vanliga smällare, ända tills en kille stapplar in blodig och faller ihop. Efter honom kommer tre andra, klädda för andjakt, och skjuter vilt omkring sig. Cheryl blir den sista de dödar. Boken pendlar mellan tiden för skolmassakern och tio år efteråt. Det är inte lätt att överleva en sån sak heller. Men ändå blir boken aldrig tung. Coupland har en humor, lätt absurd ibland, och en mänsklig närvaro som alltid balanserar upp den värsta tragik.

Här finns ett utdrag ur boken bestående av de allra första sidorna innan skottlossningen börjar. Här finns en bloggare som skriver en recension av Hey Nostradamus och här finns Douglas Couplands hemsida. En annan bloggare skriver mycket insatt om Couplands teman. Jag har läst alla böcker av Coupland utom Microserfs och den som inte kommit ut än och visst, han går i cirklar med sina dysfunktionella familjer. Han gör i böckerna vad Almodóvar gör i filmerna, visar på varm mänsklighet i udda situationer och hos mycket udda karaktärer som ändå är mer som vi än vilken stereotyp amerikansk storfilmskaraktär som helst.

Andra favoriter av Couplands böcker ska jag återkomma till en annan gång...

Ett äpple!

Ett äpple i mitt äppelträd. Barnäpple heter det. Vi får slåss om det. Eftersom det är första året och all kraft rimligen går till att etablera rötter och lägga på sig lite i omfång, trädstammen är bara ett par centimeter i diameter, så är det väl bra att vi alla fall får se hur äpplena kommer att se ut! Törs inte plocka det, ska vänta in i det längsta. Lyckas säkert vänta tills det ramlar av eller något annat händer men jag näns bara inte plocka det. Det blir lite rödare för varje dag som går - och det är så fint att titta på. Jag har kommit på att jag bara är allergisk mot köpesäpplen och såna där moderna sorter som man importerar. Gamla hederliga sorter som växte i trädgårdar för hundra år sedan och mer tål jag. I alla fall ett i taget, har inte provat mer. Köpta äpplen kan jag inte ens ta en tugga av utan att svälla igen i svalget. Fram för icke genmanipulerat och obesprutat! Längtar redan till nästa höst när vi förhoppningsvis har två äpplen i vår trädgård!

Tunnbrödet

Det finns tunnbröd och det finns tunnbröd. Och när man får det rätta så är det en känsla som närmast är att likna vid den eufori som de två provsmakarna av pölsa, i Torgny Lindgrens bok Pölsan, upplever när de far omkring i bygden och provsmakar pölsan man kokar i gårdarna. Mina föräldrar åkte förbi Kåge (utanför Skellefteå) på vägen hit och de köpte tunnbröd med sig att förgylla min vardag med. Det heter visserligen Ljusugnsbröd på förpackningen, liksom det mesta tunnbröd man hittar även här uppe, men det smakar riktigt tunnbröd. Visserligen måste jag hävda att det allra bästa tunnbrödet bakas i Ångermanland. Men även i Västerbotten kan man hitta mycket utomordentligt tunnbröd. Berghemsbagarns tunnbröd som bakas i Umeå är en klar favorit. Tänk ändå att man kan hitta turkiska specialkryddor, kängurukött och amerikanskt mashmallowsslime i burk på affären men inte tunnbröd från de närliggande landskapen! Norbotten har inte lika gott tunnbröd, i alla fall har inte jag lyckats hitta ett enda ljusugnsbröd eller annat tunnbrödsliknade i någon affär i Luleå som jag gillar, konsistensen och kryddningen är helt fel. Gene kan man förstås köpa i brist på annat, men det smakar inget. Vad jag ska ta mig till när påsen från Kåge Tunnbrödsbageri tar slut vet jag inte. Den dagen den sorgen. Men fram till dess ska jag njuta. Minst en skiva om dagen. :-)
ps. Har ni inte läst Pölsan av Torgny Lindgren ska ni göra det! ds.

Blöt trädgård

Efter en lång torka så har regnet kommit. Idag var det t o m rätt kallt och regnade så gott som utan avbrott. Jag är glad å mina trä'n och buskars vägnar men för min egen del så cyklade jag inte till jobbet i dag som jag gjort hittills i höst, tio kilometer enkel väg i hällregn kändes inte så lockande tidigt på morgonen. Men alla växter ser ut att trivas i trädgården, jag gick runt och fotade när jag kom hem men slog mig inte ner.
Visst är det fint med vattenblänket på uteplatsen!
Men titta på de stackars tomtarna! Visst ser de ut att frysa!:
I dag var första dagen jag hade strumpor på väldigt länge. En varm tröja behövdes också. Det största problemet är ändå att veta vad man ska ta på fötterna. Snygga stövlar i läder blir ju alldeles förstörda och sommarballerinas är inte alls lämpliga längre. Det är som att jag glömmer bort från år till år hur blött det är på hösten. Tacka vet jag vintern, då ska jag ha mina stövlar som inte är gummistövlar. Men nu då? Just när man vant sig vid ett sätt att klä sig blir det en ny årstid. Fast jag gillar det. Jag gillar alla olika årstider, här uppe är de fler än fyra i alla fall.

Teaterklassiker Ibsen och Tjechov

Jag har nyligen läst både Ibsens Et Dukkehjem och Tjechovs Körsbärsträdgården. Jag gillar att läsa pjäser! Jag gillar ändå mer att få se dem spelas efteråt, det blir en ny dimension. Men, pjäser som nästan bara innehåller tal är så läckert att läsa. Trots att personerna 'bara' talar spelas hela deras personlighet upp i deras och de andras tal, häftigt att kunna skriva så. Därför beundrar jag pjäsförfattarna och nu i synnerhet Ibsen. Et Dukkehjem känns så aktuell, fortfarande så här hundratjugo år senare. Att kvinnor förväntas gå omkring och vara glada, söta och förnöjda i hemmet är tyvärr inget utdött fenomen. Pjäsen säger fortfarande mycket om vår samtid och om mänskliga relationer och förväntningar. Läs den!

Körsbärsträdgården var förstås också intressant, först och främst för att det är en så känd pjäs och jag aldrig vetat vad den handlade om. Det är förstås dagsaktuellt med politik och pjäsen känns som att den komprimerar Ryssland vid tiden för revolutionen till en gård och en mängd människor. Det är de med ärvda titlar utan pengar och de som med livegna förfäder som förvärvat pengar och diverse mellanting. När pjäsen slutar måste de alla söka sig nya identiteter och livsvägar in i framtiden. Den är svårläst med alla ryska namn att hålla reda på och det lustiga sättet Tjechov har att låta folk prata förbi varandra som påminner om den surrealistiska teatern som kom i mitten av nittonhundratalet. Men, hursomhelst känner jag mig väldigt mycket mer allmänbildad efter dennna genomläsning.

Nu vill jag ju veta vad ni andra tycker och tänker om teater och pjäser osv. så skriv och kommentera!

Nu ska jag skypa!

Jajamen, här har det införskaffats ny webkamera med mikrofon och headset. Så nu är jag redo, ikväll hoppas jag inviga attiraljerna och kunna prata med två mig närstående personer som befinner sig i England. Tänk vad mycket tekniskt som är självklart i dag, men som var supernytt och okänt för inte alls länge sedan. För tio år sedan hade jag aldrig skickat ett e-mail. För nio år sedan upptäckte jag internet. När jag och brorsan ritade våra drömhus, när vi var små, fantiserade vi om en framtid med bildtelefon, det var på sjuttiotalet, men nu är den dagen här. Bildtelefon! Om några år är det väl vardag...