söndag, april 27, 2008

The Bell Jar (Glaskupan) av Sylvia Plath

Den här boken har jag tänkt läsa i mer än tio år. Det var nog i mitten av 90-talet när man firade 25-års jubiléet av bokens utgivning i USA som jag första gången hörde talas om henne. Då blev jag nyfiken och tänkte att den boken ska jag läsa men det blev som aldrig av. Jag har länge haft den i min önskelista på Adlibris,(himla praktiskt med önskelista så man kommer ihåg vad man vill läsa).

För några år sedan när jag var i London köpte jag hennes samlade dikter och kände väldigt starkt för dem. Det är inte alltid lätt att veta vad dikterna handlar om men de talar direkt till det undermedvetna. Romanen däremot är inte svårtolkad, den är väldigt klar och tydlig och har ett vackert beskrivande språk. Inte så att beskrivningarna blir långradiga som i en bok från 1800-talet, de blir livfulla.

Jag läste att den blivit omnämd som en kvinnlig motsvarighet till Salingers "Räddaren i nöden" dvs "Catcher in the Rye" och det stämmer. Det finns starka paralleller man skulle kunna dra om man kände för att fördjupa sig i det och t ex skriva en litteraturuppsats, men det ska jag inte göra. En annan bok man skulle kunna jämföra den med är "Rachel's Holiday", på svenska "Oväntad semester" av Marian Keyes.

Det här är en bok för alla duktiga flickor och duktiga kvinnor som driver sig själva till utmattningsdepressionens glaskupeliv. För i "The Bell Jar", "Glaskupan" går huvudpersonen i mitten av boken in i någonting som för mig ter sig som en utmattningsdepression. Hon har uppfostrats till att vara duktig, hon verkar inte ens ha fått sörja sin fars död när hon var åtta år utan bara galopperat på. Hon har vunnit det ena stipendiet efter det andra och värderats utifrån sina prestationer och vad hon förväntas bli. Efter en månad i New York med glamourliv på tidningen Mademoiselle blir hon inte antagen på en skrivkurs och hela hennes värld rasar samman. Redan i New York märks det hur överansträngd hon är och refuseringen blir droppen som får allt att rasa samman. Att få en utmattningsdepression (och kanske är det mer ändå) i början av 50-talet sågs inte med någon som helst förståelse. Tack och lov har vi ett lite bättre samhälle i dag för vi låser inte in folk som blir deprimerade på samma omänskliga villkor.

När Sylvia Plath vid 31-års ålder lyckades ta sitt liv anar jag även där utmattning som lett till en svår depression på grund av en brist på förståelse och stöd i hennes närhet. Två små barn, en bok som måste publiceras och en nylig separation från en man som svikit la på nytt glaskupan över henne och tyvärr fanns ingen som räddade henne.

Jag hade så gärna läst mer.

2 kommentarer:

Hanneles paradis sa...

Glaskupan läste jag för decennier sedan, tyckte om den då.

karin-odlar-sin-trädgård sa...

Hannele: Vad kul att du har läst boken och att du också tyckte om den, den borde läsas av fler!