Förrförra veckan läste jag den här boken, det är den senaste av Marian Keyes och återigen får man stifta närmare bekantskap med en av systrarna Walsh. I den här boken är det Anna Walsh som ligger utslagen hemma hos föräldrarna i Dublin. Hon är ett vrak och dessutom i bandage men längtar tillbaka till New York, till sina vänner och till sitt fantastiska jobb. Men mest av allt längtar hon efter Aidan, men han svarar inte när hon ringer...Det här är tio år efter Vattenmelon, då det var storasyster Claire som hämtade igen sig hos föräldrarna. Den gången var Anna svartklädd tonåring. I den här boken får man som en bonus en uppdatering på vad som hänt Rachel från Oväntad semester, Maggie från Angels och Helen som ännu inte fått någon egen roman. Det är jättekul när den som var huvudrollsinnehaverskan i en roman (och som man också sympatiserade mest med då) skildas ur sin systers synvinkel. Claire är helt annars sedd med Annas ögon, Maggie och Rachel likaså, hon ser de ur ett syskonperspektiv och det blir så mycket mer mänskligt då. Förmågan att åstadkomma detta ser jag som en av Marian Keyes bästa förtjänster. Jag tycker hon är en bra författare och ja, jag gillar Orhan Pamuk, J M Coetzee och andra nobelpristagare också, men det är synd att kvinnliga författare som skriver ur ett kvinnligt perspektiv ofta får en negativ stämpel (förutom Joyce Carol Oates då). Hur som helst, böckerna om systrarna Walsh av Marian Keyes kan jag varmt rekommendera!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar