Här ids jag inte skriva in någon författare i rubriken, för jag anser inte att det är någon riktig litteratur det här. Underhållande, ja visst, men inte välskrivet, rätt taffligt egentligen. Dessutom blir jag irriterad på huvudpersonen, Andrea Sachs. Hon är ju så lat, suckar över att hon inte hinner röka, ringa pojkvännen och kompisen varje gång hon går ett ärende. Det är så uppenbart att ett jobb för henne bara ska vara ett välbetalt tidsfördriv. Nu har jag ju sett filmen också. Både sett filmen och läst boken (jag fick den gratis kan jag säga som ursäkt). Det bästa med boken är att den förklarar varför hon accepterar ett jobb hon inte vill ha och varför hon stannar kvar trots att hon hatar sin chef. Jag undrade filmen igenom varför hon stannade... Jo, hon hade hört att hennes chef kunde fixa henne vilket tidningsjobb som helst bara hon skötte sig ett år. Då förstår jag. Fast jag förstår ändå inte varför hon misskötte sig så... Jag vet många jobb som är mycket mer krävande än hennes, faktum är att de flesta jobb innebär att man inte själv bestämmer över sin tid. Nu sålde ju historien om den bortskämda överklassflickan som inte kunde jobba väldigt bra, och det är nog tur för henne, Lauren Weisberger som skrev historien. Men det är inte hennes förtjänst utan det är ämnet som är spännande, nu när mode är så stort så vill alla veta hur det är i modets högkvarter, inklusive jag. Jag blev imponerad av hennes chef, varför måste man le varje gång man påminner sin assistent om vad hon borde göra? Varför kan inte en framgångsrik kvinna få vara kallhamrad. Jag gillade Miranda Priestly i bokversion till och med mer än Meryl Streeps skådespel.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar