Den här boken läste jag på Utö och jag köpte den pågrund av att titeln drog till sig min nyfikenhet. Kendra Tamale har just återvänt till England från Australien, hon har hux flux lämnat sitt liv där och allt eftersom får man inblickar i vad som hänt. Hon hyr ett gårdshus hos en familj som står mitt uppe i något väldigt omvälvande och tillsammans går de genom många av livets svårigheter. Dorothy Koomson har en hemsida, hon skriver bl a om den för henne förhatliga benämningen chic lit, inte ens i en positiv kontext vill hon omnämnas som en chic lit författare. Jag började fundera när jag läste hennes inlägg om detta. Varför kallar man kvinnliga författare som skriver om mänskliga och varddagliga erfarenheter för chic lit författare. Är inte det egentligen att förringa det de skriver. Jag sa det tidigare om Marian Keyes, språkligt är hon inte alls dålig. Dorothy Komsoon upprepar sig visserligen något, men så är det väl, varje författare har sina personliga favorituttryck och sin personliga ideolect som som skiner igenom. MEN, varför finns det ingen nedvärderande beteckning på manliga författare som skriver hårdkokta deckare i overkligt ruffiga miljöer som bågnar av råhet och tilltalar en större manlig läsarskara?Hur som helst - läs gärna Dorothy Koomson, jag ska läsa hennes My Best Friend's Girl någon gång, och kanske även hennes andra två titlar.
2 kommentarer:
Finns den översatt till svenska?
Rätt att undra varför nedsättande benämningar oftast hamnar på kvinnor? så är det ju ofta med allt i samhället...
Den finns inte på svenska än, (jag kollade på Adlibris), men den kommer nog. Visst stämmer det att så fort det är sånt som kvinnor värderar högt så får det någon nedsättande stämpel!
Skicka en kommentar