Breakfast at Tiffany's av Truman Capote

Varför har jag inte förstått tidigare vilken fantastisk författare Truman Capote var? Ska sanningen fram fanns det en tid när jag blandade ihop hans namn med den där legendariska maffiaskurken Al Capone. Capote - Capone, det är ganska lika ändå men ingen ursäkt riktigt för det kan inte finnas några andra likheter. Jag har aldrig sett filmen Breakfast at Tiffany's med Audrey Hepburn men det har heller aldrig gjorts någon remake så den är något av en legend och på den vägen är det; jag lånade boken.

Boken innehåller fyra noveller, titelnovellen är på etthundra sidor och de andra på bara ett tjugotal sidor vardera så kanske ska man säga en miniroman och tre noveller? Hur som helst innehåller boken förutom Breakfast at Tiffany's även House of Flowers, A Diamond Guitar och A Christmas Story.

Breakfast at Tiffany's har en mycket sorgligare underton än vad jag antar att filmen har, slutet är inte heller det samma, för jag har sett filmsekvenser på you.tube. Holly Golightly känns i början av läsningen som en föregångare till kvinnorna i Sex and the City, hon är en partytjej i New York på 40-talet som byter älskare ofta, har ihop det med rika män som är dubbelt så gamla som henne MEN där Sex and the City-karaktärerna är platta och saknar djup så har Holly ett djup hon försöker gömma. Hon har en barndom som inte var någon barndom, en uppväxt i fattigdom som hon som ung vacker kvinna vill glömma(hon är bara ca nitton år i boken)istället vill hon ta sig upp i samhället. Berättelsen är välskriven och empatin finns där hela tiden. Det är nog i synnerhet empatin och det vackra språket som gör mig så förtjust i Truman Capotes skrivarkonst.

House of Flowers är helt poetisk och skildrar även den ömsint en ung svart flicka som tillhör samhällets utsatta. A Diamond Guitar är så vacker att det känns tokigt att berätta att den utspelar sig i ett fångläger och A Christmas Memory ska jag läsa om igen varje jul hädanefter och gråta lika vackra tårar till berättelsen om lilla föräldralösa Buddy sju år och hans vän, den gamla kvinnan som alla i släkten ser ner på, som arbetar i veckor för att i sin fattigdom få ihop till ingredienser och sedan baka dessa julkakor som de sedan skickar och ger bort till president Roosevelt, missionärsparet som hälsade på dem, busschauffören som vinkar åt dem och andra människor de tycker om.

Tänk att när jag väl lånar en bok på biblioteket, eftersom jag tycker att jag köper för många böcker, så känner jag efteråt att jag ändå vill köpa boken...