Så var Cosmofobia utläst

Köpte den de sista dagarna i Frankrike eftersom jag hade läst ut den bok jag hade på resan. Jag har läst Lucía Etxebarría förut, på spanska, men jag läste den boken två gånger och älskar den (jag förstod mycket bättre vad jag läste andra gången). Nu var den ju på franska så det var inga problem att förstå, däremot är problemet att jag vill skicka den vidare. Jag vill sätta den i handen på mina kompisar och säga: Läs! Men jag kan ju inte det. Förutom Susanna förstås, kom och låna!
Cosmofobia är en massa små korta historier, noveller som fungerar var för sig men som vävs ihop till en helhet och skildrar livet i ett mångkulturellt kvarter (men inte interkulturellt, som författaren betonar, kulturerna blandas ogärna) i Madrid där vi börjar nästla oss runt bland alla kvarterets invånare utifrån eftermiddagslekskolan som finns där. Där placerar socialen barn som annars skulle vara ensamma hemma och dit går också författarinnan med sin treåriga dotter, bara för att hon vill. Sedan ger hon röst åt den illegala båtflyktingen från Elfenbenskusten som berättar om sitt liv, där är skådespelerskan som är förälskad i en skådespelare som alla misstänker är homosexuell, där är den unga marockanskan som kämpar för att få gifta sig med den hon vill, den nyskilda karriärkvinnan, regissören som tidigare var gift med skådespelerskan, den homosexuella skådespelarens liv sett inifrån. Perspektivet skiftar och den som var en biperson i den ena novellen är plötsligt huvudperson i en annan och alla länkas de ihop. Ingenting är bara svart eller bara vitt visar det sig. En fantastiskt bra bok om människor i Europa här och nu.